Essäer

Hem

Vintersolståndet


Dina Nayeris roman En tesked jord av hav är en skön tillflyktsort i dessa mörka (vinter)dagar. Titeln syftar på var mans beskärda del av livsglädje som en pyrande låga för att vi ska härda ut det återstående. Det finns bevis på att människans förmåga att återskapa vackra barndomsminnen i kombination med ett framåtblickande räddar en i hennes värsta dagar. Nu är världen mörk som natten. Man tar en natt i sänder. Det ska bli mörkare först för att ljusna sen. Och där är vi nu snart vid Vintersolståndets rand den 21 december kl. 11:44. Vi går denna natt till mötes på olika sätt i världen.


I sin artikel ”Den dansksvenska trätan når nya nivåer” skriver Jonas Thente om hur New york-hipstern beställer ”hel- eller halv copp kaffi with kanelbulli” eller tar hem ”the art of danish hygge” och kontrar med det svenska ”freedaks miis”. (DN 2016-01-26).

När man i Sverige år 1753 införde den korrigerade gregorianska kalendern flyttades vintersolståndet från Lucia, ursprungligen den 11 december till Tomas den 21 december.

Vintersolståndet eller det mer gammalmodiga uttrycket Starbrak inträffar alltså på Tomasdagen den 21 december, årets kortaste dag. I boken Vintersolståndet skriver Göran Stålbom att man utifrån Hilding Celanders forskning belagt en familjefest som hållits nära vintersolståndet. Den här traditionen har uppenbarligen levt kvar i den Zoroastriska kalendern. Yalda, det persiska ordet för vintersolståndet är fortfarande en familjefest som få iranier missar idag. Kärt barn har många namn. Vi räknar upp dem igen: Vintersolståndet / Starbrak / Tomasdagen / Yalda. Yalda betyder ordagrant den långa natten, medan Starbrak fokuserar på den andra halvan, dvs den korta dagen.


När jag var i Granada för ca 15 år sedan fick jag höra något mycket häpnadsväckande från den unga 30-åriga guiden. Medan guiden visar oss kvarteret där Pablo Picasso lekte i sin ungdom huttrar hon i oktoberkylan och berättar glatt vad som väntar henne efter guidningen. Hos ”granny” får hon snart krypa under det mysiga värmebordet, får vi veta. Ju mer hon beskriver desto tydligare ser jag konturerna på en tradition vi inte visste att vi delade. Jag stannar en stund efter den guidade turen för att försäkra mig om att jag har hört rätt. Jo men, alldeles riktigt! Jag känner igen det hon beskriver. Guiden berättar ingående hur granny brukar plocka fram ett lågt fyrkantigt bord, täcka det med ett stort lapptäcke och placera det nära rummets två väggar i ett hörn. I anslutning till bordet lägger hon längst med väggarna och på golvet ett antal sittdynor. Efter detta plockar granny fram värmelampan från vinden, fortsätter guiden. En värmelampa med en lång sladd kopplas till närmaste kontakten och placeras därefter under bordet. Efter en timme eller två har man världens behagligaste myshörna där barn och vuxna sätter sig runt bordet med lapptäcket uppdraget till midjan och äter nötter. Även om det inte längre är en vanlig företeelse i de andalusiska hemmen, tillägger guiden, följer den äldre generationen traditionen. Hon håller ställningarna så länge hon orkar, säger guiden och ler vemodigt. Där och då går det upp för mig att jag har funnit mina moriska rötter i Europa och drar mig till minnes våra sammankomster hemma hos mormor där nötter och granatäpplen serveras hela kvällen lång och de äldre drar historier från förr.


Det finns säkerligen fler kulturer som uppmärksammar någon form av forntida solkult. Institutet för språk och folkminnen har redan vårdagsjämningen / Nouroz uppräknad i sin almanacka. Varför inte återuppta Starbrak på Tomasdagen också? Vi behöver fler fester och ljuspunkter i vintermörkret.