Dikter

Vatten


Ett människobarn på sju år

Drogs ut på ett uppblåst innerdäck till havs

Flytande på havsvågor sattes människobarnets tillit i gungning

Människobarnet såg havets svärta och bad för torra land

Men det sjönk som ett evigt byte

Och förlorade sin oskuld

På stranden trycktes saltvattnet ur människobarnets bröst

Det skulle de inte ha gjort

Ty det som inte dödade än, förvandlade en

Havssaltet var godare än de vuxnas skam

En trygg hamn hade sköljts bort av de sju haven

Kvar stod havssaltet i människobarnets böljande hals

Det bad för havets omfamning

Sträckte ut armen och rörde vattnet i halvcirklar

Kände hyn i sammetsvatten

På havsytan såg det sin spegelbild

För varje simtag föll materien

En sista droppe drogs således till sitt yttersta nav

Som en havsjungfru kunde det nu vila i evigt hav


Hem