Dikter
Ett människobarn på sju år
Drogs ut på ett uppblåst innerdäck till havs
Flytande på havsvågor sattes människobarnets tillit i gungning
Människobarnet såg havets svärta och bad för torra land
Men det sjönk som ett evigt byte
Och förlorade sin oskuld
På stranden trycktes saltvattnet ur människobarnets bröst
Det skulle de inte ha gjort
Ty det som inte dödade än, förvandlade en
Havssaltet var godare än de vuxnas skam
En trygg hamn hade sköljts bort av de sju haven
Kvar stod havssaltet i människobarnets böljande hals
Det bad för havets omfamning
Sträckte ut armen och rörde vattnet i halvcirklar
Kände hyn i sammetsvatten
På havsytan såg det sin spegelbild
För varje simtag föll materien
En sista droppe drogs således till sitt yttersta nav
Som en havsjungfru kunde det nu vila i evigt hav
