Essäer

Hem

Pianisten: Ett verk jag tycker riktigt illa om


Filmen Pianisten med Isabelle Huppert och Benoit Magimel i huvudrollerna hör till de värsta filmerna jag har sett inom finkulturen.  Filmen kom ut 2002 och bygger på Elfriede Jelineks roman Die Klavierpielerin. Den handlar om den 40 åriga Erika Kohut som arbetar som pianolärare i Wien. Den unge mannen Walter blir förälskad i Erika efter att ha hört henne spela i en privat salong. Walter blir så småningom hennes elev och de inleder ett makabert kärleksförhållande. Förhållandet kulminerar i masochistiska och avskyvärda scener där Walter enligt Erikas föreskrivna instruktioner våldtar henne.

Jag såg filmen 2004. Kort därefter skrev jag en dikt som jag återger här. Den heter ”Till Jelineks gelikar” och sammanfattar min reaktion.


Vad det är synd om en individ

En fri vilja förutsatt av determinism

En moralisk entitet i samhällstjänst

Enmanshärskare ur Vasatronens fascism

Eller en Vilgot Sjöman med Oidipus tumör,

Moodyssonlikt stigmatiserad av samvetskval

En villkorslös offentliggöring av lidelse  

Ur en psykopats värk och skri

Ett virrvarr av omtagningar över en enda minnesbild

Omtuggad av ett samhälle med plikt

Ett syndrom i grevens tid


Jag är fortfarande illa berörd av filmen som i flera omtagningar skildrar en psykopats perverterade fantasier och minnesbilder. Det finns ingen problematisering som skulle ha berikat själva handlingen. Den är bara en rakt upp och ned offentliggörande av en psykopats lidande. Den är också extrem i formen, dvs totalt övertydlig. Jag går och funderar: Okej, hon är psykopat… och?! I nästa stund försöker jag söka några rationella aspekter som möjligen kan illustrera syftet med filmen. Den är kanske ett moraliskt inlägg i avskräckande syfte men det kan knappast räcka som ursäkt. Med det argumentet kan vad som helst rättfärdigas. Kan hända är filmen en plågsam klimax, en själens rensning, en katharsis.


Frågan är bara vems katharsis och på vilkas bekostnad? Visst, konst ska beröra. Olika människor berörs också av konst på många olika sätt. Faktum är att konst födds ur en nödvändighet men det är ofta tillräckligt för att dra åskådaren med sig i bedrövelsen. Pianisten är så extremt skildrad så att den i sin tur väcker dogmatiska motreaktioner (min dikt). Jag tycker det är viktigt att se verket i sin kontext. Jag håller med Monroe Beardsleys teori i boken Introduction to Aesthetics där han citeras av George Dickie att ”moral and cognitive aspects of art are irrelevant to the evaluation of art”.


Det handlar inte om att bedöma huruvida filmen uppfyller en moralisk eller amoralisk funktion. Det rör sig snarare om hur den gör det och på vilkas bekostnad. Jag ska försöka förtydliga detta på ett bildligt sätt: En vampyr törstar av nödvändighet efter en ungmös färska blod men handlandet är tillräckligt för att även ungmön blir indragen i mordkedjan, dvs själv blir en vampyr. Vad jag menar är att även filmen Pianisten drabbar sin åskådare skoningslöst.


Efter filmen var jag inte bara arg. Jag kände mig också utnyttjad av huvudpersonernas villkorslöst exponerade experiment. Min huvudfråga lyder: Vad göra om jag som recensent sedan ska gå hem och skriva en kritik om filmen? Enligt Beardsley är en estetisk erfarenhet en distanserad erfarenhet. Eftersom filmen redan har drabbat en på ett så extremt sätt är man jävig och för mycket i affekt om man i detta tillstånd skriver om filmen.


Beardsley pratar inte om jävighet förstås men han sätter fingret på ett viktigt problem, som Bertolt Brechts ”verfremdungseffekt”. Endast ett verk som har växt ur en distanserad erfarenhet kan förtjäna ett någorlunda objektivt utlåtande. Jag skulle i Beardsleys anda avstå att skriva någon recension alls. Jag vill poängtera att det varken handlar om ett moraliskt dömande eller censur. Det handlar däremot om hur vi på ett konstruktivt sätt kan bedöma ett verk och när vi ska förstå att avstå från det. Allt kan inte värderas på ett

objektivt och opartiskt vis. Ibland räcker det med att, som tycks vara fallet med Pianisten, ösa

sina känsloupplevelser över andra. Men det är ingen konst! Vi är bara på en liten vampyrjakt!