Drömmar

Hem

Näcken


Vid vattenfallet stod näcken spelandes på en träbit till flöjt. Hon satte sig vid köksbordet och tittade på tavlan under det att hon åt av grannkvinnans hemgjorda pölsa serverad med inlagda rödbetor, två skivor knäckebröd och en flaska folköl. Behövde man något mer här i världen? undrade hon och andades in den goda pölsasmaken, för att i nästa sekund komma på andra tankar. Hon skakade omedelbart av sig önskelistan i huvudet och skämdes för sitt otröstliga ha-begär. Att människan aldrig lämnade livsdansen nöjd var det enda säkra. Hon tittade på tavlan igen och funderade på varför man aldrig fick se näckens ansikte. Den dagen näckens kroppsforms ansträngning att dölja ansiktet verkar likgiltig för betraktaren kommer hans flykt till vattenfallet vara förgäves. Med ryggen vänd behåller betraktaren sin nyfikenhet på världen, tänkte hon och sköljde tallriken. Hon intalade sig att det kunde finnas en lösning på paradoxen. Näcken skulle förmodligen själv förintas då han överraskade betraktaren genom att visa sitt rätta ansikte. Endast hans lejonhuvud skulle hålla det likgiltigt universella borta.