Essäer

Hem

New Public Management, NPM


Det var en dag i slutet av juli 2020 dagen innan hon skulle gå på sin fem veckors semester. Hon kände sig utsliten och hade under senare tid tvingats rycka sig ur sängen för att gå till jobbet. Men det fanns inga ursäkter för att inte göra det. Världen skulle uppenbarligen inte stå och falla med henne men hon var uppfostrad i en arbetarklassfamilj där just arbetet var det sista man skulle välja bort. Det gällde att vara en god medborgare och utföra sin plikt.


De senaste veckorna hade hon drabbats av en besvärlig svullnad i ansiktet vilket gjorde det svårt för henne att ha yttre tjänst. Hon hade kontaktat sjukvården och de ansåg att det inte var något allvarligt och att det skulle försvinna. Nu satt hon vid sin dator i sitt arbetsrum och jobbade. Stundom visualiserade hon sin semester men hon visste också att hon var tvungen att reda ut vissa saker, sina kostvanor eller varför hon på sistone kände sig omotiverad på jobbet. Plötsligt knackade en kollega på dörren och ville veta hur hon hade det. Det var ju högst märkligt tänkte hon först men kollegans hänsynsfulla och sakliga få meningar kom som en blixt från klar himmel. Kollegans ord var startskottet på hennes nya resa.


Under sommaren kontaktade hon coacher och terapeuter och lyckades successivt formulera konkreta frågor om sin arbetsmiljö. Covid-19 och en senare tjänstledighet för studier på 50% gav henne tid till reflektioner. När hon kände sig mogen nog pratade hon med några andra i organisationen och frågade hur de upplevde arbetsmiljön.


Frågorna som successivt började ta form liknade dessa:

Har du känt att ditt ord inte väger något längre, att dina e-postmeddelanden till chefen inte besvaras inom en rimlig tid, att du istället beordras att inte använda chatten till ärenden. Har du också insett att skyddsombudskapet och arbetsmiljöenkäterna numera är ett stort skämt, att utvecklingssamtalet har blivit tandlöst, ett sätt att mäta tiden snarare än kvalitén. Du har eventuellt också börjat märka att du beroende på vilken arbetskategori du har placerats i inte längre har så mycket att säga till om. Du har kanske dessutom observerat att du bevakas av ett par andra medarbetare, att det saknas tillit på arbetsplatsen och att det inte finns utrymme för diskussioner.

På sin arbetsplats kunde hon alltså urskilja fyra klasser. Det fanns de som administrerade (trojkan), de som bevakade andra (murvlarna), de som kände sig sönderslitna och utarbetade (myrorna) och de som såg allt men höll sig för sig själva (mössen).


Första gången hon kom i kontakt med NPM var år 2015 när hon som huvudman för sin cancersjuka vän bemöttes av en oförstående administrativ stab av sjuksköterskor och läkare vid Karolinska i Stockholm. Under den turbulenta och besvärliga tiden kände hon och hennes cancersjuka vän sig helt maktlösa och lämnade i händerna på läkare och överläkare som letade svar på deras frågor bland sina i förväg konstruerade manualer och formulär. Hon och vännen kämpade in i det sista och till slut tack vare en överläkare som egentligen inte hörde till avdelningen men som var klok nog att gå utanför mallarna fick hennes vän hjälp och kunde spendera sina sista månader i frid och omsorg.


Nu var det hennes arbetsplats som alltmer började likna NPM. Hon visste nu att hon inte var ensam, inte heller den första som hade gett upp och sökte sig därifrån. Den här gången visste hon vad hon hade drabbats av. I motsats till Covid-19 fanns det däremot inte några vacciner mot NPM. Arbetsmiljöfrågor var inte heller längre en fråga för fackföreningsrörelsen. Arbetsmiljöfrågor hänvisades direkt till närmaste chefen och skyddsombudet som gick i chefens fotspår.

Visserligen gick några kollegor fria i maktens korridorer. Hon tyckte att det var ytterst underligt att många förknippade demokratin till endast frihet. Hon tänkte att demokratin bara var till hälften vunnen om man kände sig någorlunda fri. Jämlikhetsfrågorna lyste annars med sin frånvaro. De dök upp vart tredje år i form av ett par diagram efter en noggrann evidensbaserad enkätundersökning. Det var allt.

Nu lyfte hon på hatten och gick av egen vilja.