Drömmar

Hem

När min fantasi skenade iväg igen...


Den här berättelsen bygger på min mans mardröm. En morgon steg han upp surmulen och trött ur sängen och ville knappt titta upp. Vid frukostbordet mumlade han över mina sporadiska, spontana morgonreflektioner utan något större uppmärksamhet. Det vanliga småpratet som vi brukar ha på morgonen och är få förunnat fanns ej. Till sist var jag tvungen att bryta hans dvala eftersom han själv inte verkade vara kapabel att lösgöra sig från förtöjningen. Jag drömde mycket i natt, sa jag litet förstrött. Jag minns bara att jag låg naken ute och utforskade mitt kön och undrade vari det röda ärret kom från. Min man tittade nu upp och väntade in nästa replik. När hans pupiller plötsligt blir stora vet jag att han återigen blivit en primat som inte rår för sin svartsjuka. Jag tittar en bra stund i hans nu mörka, djupa, blåa ögon och innan hans oro eskalerar berättar jag resten av drömbilden. Du låg bredvid mig och utforskade mitt kön också och jag gillade det. Hans pupiller sjunker åter till den normala storleken, vilken gör mig aningen besviken, men jag orkar inte dra ut på berättelsen. I stället väntar jag tålmodigt in honom. Han berättar att han drömt en mardröm. Du och jag och Majorskan som är 15-16 år är i Kina och plötsligt försvinner hon spårlöst. Vi blir riktigt oroliga och allt är så obehagligt tills Simon dyker upp.


Sedan kommer jag att tänka på José Saramagos bok Blindheten, medan jag lyssnar på hans reflektioner: Igår läste jag vidare på min bok, som handlar om Kashmirs mardrömmar där ena huvudpersonen lever i en annans mardröm. Rätt läskigt, tycker min man. Och mina tankar vandrar osökt i öknen utanför Shiraz, där den kilristade stenen är rest av Akemenidernas konung Kyros I. Den deklamerar hans makt över perser och rikedomen som hör till folket. Texten sägs än idag stå överst på FNs port i New York. Denna tre meter höga sten har gett många arkeologer huvudbry. Texten är kort men skriven i sten i tre olika skriftarter. Detta berättades av en upptagen arkeolog som jag fångade på fältet. Han tycktes vara upptagen av ett stort problem och diskuterade livligt något med två andra experter varav den ena såg ljust europeisk ut. Medan arkeologen gestikulerade och vidarebefordrade något till ett par fältarbetare sa han med en viss irritation i rösten det som jag borde ha förstått på egen hand. Ni måste förstå, sa han med ljus röst att det är ju samma korta text som upprepas tre gånger i tre olika skriftarter: kilskrift, assyriska och hieroglyfer. Han stack sedan direkt och försvann i det inhägnade området.


Tillbaka till min mans dröm som jag bitvis missat. Hans tankar väcker så många associationer hos mig så att jag ibland rent av tappar greppet om världen och tvingas stänga in mig i mitt inre kaos. Han verkar gudskelov glidit ur sin mardröm och återberättar nu Arundhati Roys bok som tydligen satt många spår och funderingar i hans huvud. Det räcker att han nämner något om name dropping och de många invecklade familjebanden i berättelsen för att min fantasi återigen ska skena iväg. Min man berättar att förutom ett ungt förälskat par verkar karaktärerna vara smått galna. Och jag tänker att en politisk författare av Roys kaliber skapar de facto en reversibel imperialism. Jag får lov att förklara.


Och jag berättar hur mitt smått medelborgerliga barndomshem präglades av en litterärt främmande kultur där jag stod helt naken i en offentlig miljö utan några som helst kulturella referenser att förankra mig i. Alla de sociala markörer som engelsmännen präntade i sina kolonier som Kashmir, milslångt från fastlandet, saknade grund där, allt i tron på att berika de andras liv med bibliska lärdomar och västerländsk god kultur. Idag är vi många som sett det priset vi betalat för den hjärntvättningen. Vi skyr idag imperialismen och postkolonialismen och med Roys ord kan vi här i väst få någon känsla för vad Edward Said kallat för occidentalism.


Min man tittar länge på mig. Jag sträcker mig över bordet för att kyssa honom. Då händer det något, ett slags redox-reaktion, inbillar jag mig. Vi ler mot varandra medan vi ser våra konvexa konturer i varandras pupiller.