Essäer

Hem

Var Joseph Conrad rasist?


År 1898 skrev Joseph Conrad Mörkrets hjärta. Boken handlar om Europas exploatering av naturresurserna elfenben och kautschuk i Kongoflodens mynning. Sjökaptenen Marlow berättar för en liten skara om sin resa till Kongo. Marlow har fått till uppgift att hämta hem den sjuke Kurtz som lett jakten på elfenben. Kurtz är ärelysten och arrogant. Han uppför sig som om han var härskaren över deltat. Han talar högtravande om sitt elfenben, sin station och sin flod. På begäran av Internationella Sällskapet för Undertryckande av Barbariska Sedvänjor skriver Kurtz en 17-sidig broschyr om läget i Kongo. Han avslutar sin rapport med ”exterminate all the brutes” (Conrad 1988, s. 51) som en enda lösning på europeisk seger i Kongo. Marlow verkar inte vara bekymrad över detta. Tvärtom är han förtrollad av Kurtz person. En mystifiering av Kurtz drar läsaren djupare och djupare in i en skräckinjagande okänd värld. Mörkrets hjärta är en ytterst politisk roman, inte minst på grund av att handlingen är baserad på Conrads bevittnade fakta om Englands slavarbete och plundring av Kongos naturresurser mellan 1880- och 1890-talen. Boken är som många litterära verk mångbottnad. Den är däremot en svårtolkad roman eftersom författarens politiska intentioner är otydliga. Den har ett komplicerat berättande där det tycks vara nödvändigt att både läsaren och författaren begagnar gemensamma koder och konventioner.


Nedan följer en kort analys av två författares kritik av Mörkrets hjärta. Den ena är Sven Lindqvists bok Utrota varenda jävel och den andra är författaren Chinua Achebes artikel ”An Image of Africa: Racism i Conrad’s Heart of Darkness”.  Författarna närmar sig romanen med två olika arbetsmetoder, historisk respektive närläsning. Jag ska försöka framställa deras beröringspunkter men också distinkta skillnader.


Lindqvist drar många paralleller mellan historiska skeenden och den brittiska expeditionens framfart i elfenbensområdet. Han skriver hur uppfinningen av till exempel cykeldäcket 1887 ökade jakten på kautschuk vilket innebar ett ökat kommersiellt intresse för Kongo. Lindqvist visar också gång på gång Conrads kunskap om det politiska klimatet under 1880- och 1890-talen. Lindqvist räknar upp händelse efter händelse som visar på den ”brittiska rasens” brutala handlande i civilisationens namn. Han berör bland annat Conrads publicerade artikel ”En civilisationens utpost” i Cosmopolis i samband med drottning Victorias 60-årsjubileum 1897. Lindqvist understryker att artikeln ”blev uppfattad som en kommentar till jubileet”. Conrad skriver artikeln 1886 året efter sin Kongovistelse.


Achebe såsom Lindqvist betonar att Conrad starkt fördömer Europas imperialistiska frammarsch i Afrika. Achebe exemplifierar det i ett stycke där Marlow försöker beskriva Kurtz. Trots att Marlow känner sig ärad att komma honom nära ställer han sig undrande över Kurtz gärningar. ”Nej, glömma honom kan jag inte, men jag kan inte heller gå med på att han var riktigt värd det liv vi fick offra för att komma till honom.” Så långt är Achebe och Lindqvist överens. Efter att man har läst allt om den ondskefulle Kurtz kan man inte tycka något annat. Jag tror att även den grymmaste själ med lite självdistans kan hålla med om Conrad i hans kritik av europapolitiken mot Afrika. Men Achebe går ett steg längre. Trots att han lovordar Conrads talang och otroliga känsla för språk menar han att Conrad är en obotlig rasist och främlingsfientlig. Han hänvisar till vissa delar i romanen och försöker finna bevis för sitt argument. Jag tycker mig se två huvudargument i hans kritik. För det första kritiserar han Conrads uppsåtliga (”wilful”) språk inte minst i valet av adjektiv som en kulturell markör mellan den civiliserade och ”the other world”, det vill säga ”den andre” (Achebe 1988, s. 2). Västvärlden förstår dem och lider med dem för väst har också varit där men lyckats civilisera sig. Man har i Europa tämjt den vilda floden Thames. Även Kongofloden bör civiliseras, osv. Afrika blir med andra ord ”the antithesis of Europe” och i ett evigt jämförande med Europa den överlägsna parten i en redan avgjord match. Dessutom vinner Europa på dessa eviga jämförelser för man legitimerar sitt handlande i civilisationens tjänst. Här måste jag citera ett längre stycke ur Mörkrets hjärta för att kunna förklara hur jag tror Achebe menar. I följande stycke uttrycker Marlow sitt medlidande och sin saknad efter sin förlorade svarta rorsman.


Ni tycker kanske det är besynnerligt att känna en sådan tomhet efter en vilde som inte betydde mer än ett sandkorn i ett svart Sahara. Men ni förstår, han hade uträttat något, han hade styrt; i månader hade jag haft honom till hands – en hjälp – ett verktyg. Det var ett slags kompanjonskap. Han styrde ångaren åt mig – jag fick ta hand om honom, jag retade mig på hans fel, och på det sättet skapades mellan oss ett svårdefinierbart band som jag inte blev medveten om förrän det plötsligt klipptes av. Och den djupa innerligheten i den blick han gav mig när han sårades har stannat kvar i mitt minne, som om han i dödsminuten hade åberopat en avlägsen frändskap. (Conrad 1992, s. 104)


Först pratar Marlow ömsint om sin rorsman och räknar hans humana arbetsvilja men kan samtidigt inte låta bli att tycka att det är besynnerligt att känna saknad efter en vilde. Därefter minns han kompanjonskapet och den så kallade frändskapen. Achebe tycks mena att Conrad medvetet väljer ”en avlägsen frändskap” eller ”kinship”, men inte ”brother”, som missionärerna flitigt använt. För det andra kritiserar han det sätt på vilket Conrad presenterar rorsmannen som vilde. I ett annat stycke i romanen framställer Conrad de svarta arbetarna som kannibaler som med bruten engelska försöker kommunicera med Marlow.  Achebe protesterar ironiskt mot det eftersom det omöjligen kan vara en rättvis bild av ett folk. Dessutom är Fangfolket ett stort folk. De kan tänkas ha haft andra sysselsättningar än att bara gå Kurtz ärenden, ”these people must have had other occupations besides merging into the evil forest ….” (Achebe 1988, s. 11) Achebe visar att Conrad fullständigt struntar i hur ”vi” uppfattar och tolkar honom. Här ger han ingen förklaring om vilka han syftar på när han använder ordet ”vi”. I sammanhanget förefaller det vara ”den andre” det vill säga den icke-europeiska mottagaren.


I och med detta skapar Conrad, enligt Achebe, en avsiktlig diskrepans mellan Europa och ”den andre”. Conrad har därmed lyckats fixera en imaginär bild av Afrika. För övrigt avvisar Achebe de resonemang som i detta sammanhang brukar föras kring romankonstens narrativa egenskaper. Man brukar hänvisa till den narrativa tekniken som Conrad använder sig av i Mörkrets hjärta och påstå att protagonisten Marlow inte är lika med Conrad själv eftersom handlingen är beskriven i andra led i form av Marlows återblickande. Achebes svar på detta är att Conrads skicklighet inte bör underskattas. Han hade kunnat skriva den på ett annat sätt om han så ville.


Jag tror att den imaginära bilden av Afrika kanske inte har varit Conrads avsikt att skildra negativt utan snarare är en effekt som Conrad oavsiktligt har bidragit med att skapa. Det är däremot adekvat att såsom Achebe fråga till vem Conrad egentligen riktar sig. Jag tycker att Achebe har en poäng med att plocka fram ”den andres” perspektiv eftersom Conrads språkval oftast kan missförstås av dem som inte bär på samma kodspråk och konventioner. Samtidigt är ju Conrad europé och vilka andra kodspråk kan man förvänta sig. Även Lindqvists val av sin boktitel kan missförstås i översättning för att inte tala om Lindqvists fantastiska ironi som han så skarpt riktar mot kolonialismen. Man skulle kanske kunna säga att det krävs att läsaren besitter samma litterära kompetens som Conrad och Lindqvist för att kunna förstå dem ”på rätt sätt”. Jag tror att det är detta som Achebe skarpsinnigt vill lyfta fram och som visar varför Mörkrets hjärta i andra kulturer än den europeiska har uppfattats främlingsfientlig. Jag tycker också att Mörkrets hjärta kan symbolisera den eviga förskjutning mellan olika kulturer, ett Babels torn, ett omöjligt projekt, där man gång på gång misslyckas att kommunicera på samma villkor på grund av våra olika tungomål och kulturella kapital. Risken med det resonemanget är att jag då reducerar Achebes argumentation till allmänmänskligt kulturella skillnader. Därför menar jag att Achebe pekar på något betydligt djupare. Han syftar på skillnaden mellan Afrika som det är och den imaginära bilden av Afrika som ristats i det europeiska medvetandet, detta oavsett om det har varit avsiktligt eller inte. Till Achebes nackdel vill jag nämna två saker. För det första projicerar han många negativa egenskaper på Europa. Han själv fäktar med sin imaginära bild av Europa och har därmed fastnat i en ond cirkel. För det andra drar han ofta ett likhetstecken mellan Marlow och Conrad. Mörkrets hjärta är trots allt en roman och Marlow en fiktiv romanfigur.


För mig återstår därmed en fråga. Har Lindqvist och Achebe något svar på hur vi kan bryta den onda cirkeln? Lindqvists svar, tror jag, är detta: ”Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.” (Lindqvist 1992, s. 9) Achebe är bekymrad över att Mörkrets hjärta fortfarande brukas som undervisningsmaterial i universitet i väst. Han önskar att han hade träffat Conrad och öga mot öga diskuterat det hela med honom. Achebe skriver också att det inte är troligt att kunna muta väst för att ändra dess imaginära bild av Afrika. Det enda man kan göra är att lämna verket åt sitt öde. Med Achebes egen formulering:  ”Ultimately the abandonment of unwholesome thoughts must be its own and only reward.” (Achebe 1988, s. 12f). Om Achebe med “it” menar “romanen” vill jag inte riktigt hålla med honom för det är dessa kontrapunktiska möten mellan Conrads, Lindqvists och Achebes text som har givit mig en större förståelse och som hela tiden väcker nya tankar.


Tryckta källor och litteratur

Achebe, Chinua (1988). An Image of Africa: Racism in Conrad’s Heart of Darkness. Hope and

Impediment. Suffolk: Heinemann.

Conrad, Joseph (1992). Mörkrets hjärta. Övers. Margaretha Odelberg. Stockholm: Tiden.

Lindqvist, Sven (1992). Utrota varenda jävel. Stockholm: Albert Bonniers förlag.