Drömmar

Hem

Japansk lykta


Det är tapeten som fascinerar flickan och påminner henne om något hon inte riktigt kan påkalla. Tapeten föreställer en sällsynt fågel. Fågeln flaxar i olika positioner. Den flyger uppåt, luftar fjädrarna majestätiskt, spanar med böjt huvud efter byte och är i stånd att dyka.

Dess vackra röda kropp inger värme, behag och styrka. En blek skira turkos pryder fjädertopparna inbäddade i det övrigt beige färgade dunet. Den gråsvarta bakgrunden lyser konturer av stora ricinblad i svart och guld upp.

Flickan tittar intensivt på fågeln från den ena till den andra positionen. Fågeln har böjt huvudet och öppnat vingarna och tagit sats för en sista flykt. Fågeln flaxar sig loss och flyger i väg till ett annat rum. En dörr stängs bakom fågeln. Det går inte att öppna dörren. Flickan väntar bakom den och lystrar. Det hörs ett avlägset ljud. Det gnisslar en gammal vävstol eller spinnrock där inne. Det är omöjligt att gå in. Dörren saknar handtag. Den liknar snarare vid en japansk skjutdörr. Flickan lägger märke till den heltäckande tatamimattan under sina fötter. Hon nyper sig i underarmen. Det gör ont men det kan göra i drömmar också. Flickan gäspar. Fågeln fattas henne och det skrämmer henne. Flickan drar handflatan längst med tapeten. Den känns kallt. Ljudet har avtagit. En tår faller ned för flickans kind. Många tårar faller ned för kinden, tyst och stilla. Floder av tårar sätter huset i gungning. Skjutdörren glider isär och faller av. Bakom dörren vänder en annan flicka om. Hon är en exakt kopia av flickan själv fast något blekare. Hon sitter vid en vävstol och väver en damastduk med vackra sällsynta fåglar på. Luften börjar ta slut. I samma andetag reser sig den andra, flyger som en skugga emot flickan så nära att det snart inte finns något avstånd dem emellan. Den krymper under flickans hud i sakta mak tills den sista bubblan i högra sidan av hennes skalle försvinner.

Det har gått ett dygn eller två sedan händelsen. Spänningen i kroppen har avtagit och allt känns avlägset. Medan flickan speglar skallen ser hon inga märkbara förändringar. Inget ärr, ingen blåsa, kanske en aning större. Flickan i sitt tuperat hår står framför en avlång spegel. Hon nålar fast den lilla hatten snett över ansiktet och låter den skymma det en bit. På så sätt hinner hon alltid iaktta de andra en tusende del sekund före. Som en sista ritual före dagens äventyr stryker hon över fåglarna på sin älskade tapet och märker i sista sekund att en av fåglarna saknas.