Essäer

Hem

Att läsa Jane Austen på 2000-talet


I sin bok Att läsa Lolita i Teheran porträtterar Azar Nafisi omsorgsfullt sina sju kvinnliga studenter. De träffas hemma hos henne varje torsdag i cirka två år. Nafisi väver in deras sociala vardag i diskussionerna kring Austens roman. Boken är som undertiteln antyder ”liv genom böcker”. Större delen av boken handlar om högläsningen av annan litteratur bland annat Nabokovs Lolita men jag fokuserar här på det sista kapitlet som analyserar Austens Stolthet och fördom.  Kvinnorna har olika bakgrund. Yrkeskvinnan den 32 åriga Mahshid, gruppens poet Manna och den yngsta medlemmen den 20 åriga Yassi kommer alla från religiösa familjer. Azin, den långa och alltid välklädda kvinnan, tycks vara den mest erfarna i frågan om äktenskap och relationer. Hon har lagt två äktenskap bakom sig och lever med sin nya man och dotter. Mitra, Nassrin och Sanaz är de som mest refererar till protagonisterna i Stolthet och fördom. Det är också dessa tre som så småningom flyttar till Kanada, England, USA.


Nafisis studiegrupp känner igen sig i Austens offentliga rums stramhet med dess sociala konventioner och återvänder ett antal gånger till frågan om hur man väljer sin partner och vad det betyder att vara lycklig. En dag berättar Sanaz att en barndomsvän har sökt upp henne för att be om hennes hand. Mannen som bor utomlands har föreslagit att de mellanlandar i Turkiet för att under en veckas tid hinna fatta tycke för varandra. Sanaz är obeslutsam och vet inte vad hon egentligen vill. När hon tar upp problemet med gruppen har Nassrin sitt svar på frågan, ”det första du borde göra för att pröva om ni passar ihop … är att dansa med honom”. Detta för gruppen tillbaka till Stolthet och fördom för att diskutera dansens alla regler och hur Elizabeth och Mr. Darcy uppför sig på balerna i Netherfield. Studiegruppen refererar också till Nafisis doktorandseminarium där hon jämför strukturen i Stolthet och fördom med en sjuttonhundratalsdans. Nafisi menar att ”det finns ett givande och tagande i dansen, en ständig anpassning till moatjéns behov och steg”. Gruppmedlemmarna är ense om att ”oförmåga att dansa bra är ett tecken på deras oförmåga att anpassa sig efter moatjéns behov”. De refererar till Mr. Collins som ett dåligt exempel på en dansare. Jag tycker att kvinnorna ge en alltför romantisk bild av dansens potential. De diskuterar till exempel inte Mr. Darcys förhållning till dans. Han verkar inte uppskatta dansen särskilt mycket. Han nämner för sin trogne vän Mr. Bingley ”you know how I detest it [dansen], unless I am particulary acquainted with my partner”.


Nafisi skriver att Austens karaktärer är enskilda individer på offentlig plats. Där det finns en tydlig skiljelinje i Austens värld har gränserna suddats ut i Nafisis. En snabb titt på det politiska läget under Austens tid bekräftar Nafisis påstående. Austens fantasivärld sker vid en tid det pågår ett krig mellan England och Frankrike. Tre år efter publicering av boken är Napoleons armé besegrad i slaget vid Waterloo men det verkar gå Austens verk i övrigt förbi. Austen fokuserar istället på det inre rummet där karaktärerna står i valet och kvalet mellan äktenskapet som institution och kärleken som utgångspunkten i ett äktenskap. Nafisi poängterar att den iranska kvinnan har blivit berövat rörelsefrihet och rätten till ett eget rum. Hon skyller det ständigt på regimen i Iran så att hennes argument till sist avtar i styrka. Hennes poäng är ändå att den islamiska republiken har suddat ut gränserna mellan det personliga och det politiska vilket driver en till ett tredje rike. ”Mellan dem [det personliga och det politiska] finns fantasins rike likt en bro som ständigt omformar det ena i termer av det andra”.


Yassi berättar att varken hennes mamma eller mostrar har gift sig av kärlek medan alla hennes morbröder gift sig av kärlek. Det är också Yassi som skämtsamt omvandlar de mest citerade inledande orden i Stolthet och fördom. ”’Om Austen vore i våra kläder, skulle hon säga att det är en allmänt erkänd sanning att en muslimsk man, oavsett sin eventuella förmögenhet, måste vara i behov av en nioårig hustru som är oskuld’” (Nafisi 306). Därefter radar Nafisi upp den historiska bakgrunden till de ändrade lagarna om äktenskapet och hänvisar till att både hon och hennes mamma före den islamiska republikens inträde har gift sig med män de älskat. Nafisi som kommer från en intellektuell miljö tar sin mamma, som var den första kvinnliga riksdagskvinnan i iransk historia, som ett exempel vilket jag på inget sätt finner representativt. Nafisi själv skiljer ofta inte mellan det personliga och det politiska. Jag skulle vilja påstår att det inte enbart är de ändrade lagarna som bidragit till det arrangerade äktenskapet. Det arrangerade äktenskapet har en lång historia i det iranska konservativa samhället. Nafisi gör inget anspråk på att presentera en vetenskaplig studie och det finner jag ärligt utlämnande.


Det finns inte en enda intim scen i Stolthet och fördom. Sensualiteten är dämpad. Spänningen däremot ligger i möten mellan protagonisterna. Nafisi diskuterar med gruppen hur Mr. Darcy sakta börjar inse att han inte kan leva utan Elizabeth och refererar till en scen där Mr. Darcy drar sin stol närmare Elizabeth och niar henne för första gången. Betoningen på ”ni” i hans tonfall är uppenbar eftersom ordet är kursiverad i Austens text. Nafisi tolkar Mr. Darcys särskilda sätt att använda den opersonliga peonomen som ”ett uttryck för den yttersta förtrolighet”. Hon jämför det med sitt språks vårdslöshet av pronomen i både de offentliga och personliga rummen. Nafisi återger de efterföljande scenerna som en slags parningslek mellan Elizabeth och Mr. Darcy som om ”waiting for a male is life itself”. Citatet har jag lånat av Nina Auerbach som i sin artikel ”Waiting Together: Pride and Prejudice” betonar familjen Bennets ekonomiska läge. Auerbach förklarar att det hus familjen Bennet bor i har samma namn som byn Longbourn. Det tyder på att de själva inte äger huset. Hade det funnits en son i familjen skulle det enligt tidens sed ha fått samma namn som sonens. Detta liknar det patriarkaliska samhället som Nafisis studiegrupp lever i men detta diskuteras inte. Nafisi romantiserar istället den känsloladdade spänningen mellan Elizabeth och Mr. Darcy vilket slutar i förening och lycka. I det sammanhanget bör jag tillägga att åsikterna går isär om hur man ska tolka det lyckliga slutet i romanen. En del hänvisar till Austens eget liv. De menar att hon kompenserar det hon själv inte fått erfara. Andra menar att den sagolika föreningen är politisk suspekt eftersom den motverkar den möda som Austen tidigare har lagt ner för att beskriva de sociala problemen i ett traditionellt och konservativt samhälle. Vi kan aldrig vara säkra på Austens intentioner. Det intressanta är inte vad texten förmedlar utan hur vi som läsare tolkar texten. Nafisis studiegrupp ger inget direkt svar på frågan.


Torsdagsseanserna blir alltmer kvinnornas tillflyktsort. Nafisi fortsätter att blanda sina studenters bekymmer och vardagsproblem med diskussionerna kring romanen. Nafisi oroar sig för sina studenter och berättar för en nära vän, som hon kallar för trollkarlen, att kvinnorna ”känner sig dömda att vara olyckliga… jag kanske gör större skada än nytta… när de tillsammans med mig, hör om mina tidigare upplevelser, skapar de sig en okritisk, skimrande bild av den andra världen”. De får sluta uppföra sig som offer, svarar trollkarlen och poängterar ”De måste lära sig att kämpa för sin lycka”. Han verkar syfta på Elizabeth som vägrar bli offer. Elizabeths och Mr. Darcys bekantskapsprocess är inte heller någon dans på rosor. Familjen Bennet hör till den lägre medelklassen. Familjen Bennet har ekonomiskt begränsade resurser och äger inte Longbourn utan arrenderar marken. Elizabeth motarbetas av kvinnor som Lady Catherine som har reserverat sin sjukliga dotter åt Mr. Darcy. Dessutom anser hon att Elizabeth hör till en annan rang. Elizabeth känner sig dock inte som ett offer utan argumenterar mot henne.  ”He [Mr. Darcy] is a gentleman; I am a gentleman’s daughter; so far we are equal”.


I ett utdrag ur boken Modelläsaren publicerad i antologin Modern litteraturteori diskuterar Umberto Eco läsarnas roll utifrån en semiotisk synvinkel. Han menar att en text kan tolkas på ett bestämt sätt om både läsare och författare har sina utgångspunkter i en gemensam kulturell enhet. Eco menar att denna förståelse beror mycket på läsarens språkliga kompetens. Vad som från en läsarorienterad synvinkel är intressant här är diskrepansen mellan författare och läsare vad gäller den konventionella kunskapen. Om läsargruppen inte besitter samma konventionella kunskap som författaren kan den tendera att dra egna slutsatser bortom texten, det vill säga en avvikande dekodering. Med Ecos terminologi skulle jag vilja påstå att Nafisi tror sig öppna romanens kärleksskildringar som en kompensation för det hennes studenter inte kan uppleva.


Elizabeth Bennet är utan tvekan en förebild för studiegruppens medlemmar. De finner Elizabeths mod och beslutsamhet mest tilltalande. Det verkar som om kvinnorna drabbas av romanen för ju mer de läser om Elizabeth desto olyckligare verkar de bli. Nassrin klagar på att ingen någonsin har lärt henne hur man känner sig lycklig. ”Vi har fått lära oss att njutning är den stora synden, att sex är avsett för fortplantning och så vidare”. Nassrin undrar varför kvinnor som hon som ”har läst sin Austen och Nabokov och allt det där, som talar om Derrida och Barthes och världssituationen—hur vi inte vet någonting, inte någonting”. Kvinnorna känner en viss vilsenhet. De tycks inte finna någon meningsfull länk mellan det de läser och sina verkliga liv. Nafisis nyhet om att hon planerar flytta utomlands blir kulmen på deras bekymmer. Det egendomliga är att först nu börjar alla kvinnor i gruppen komma med sina innerliga tankar. Även den tystlåtna poeten Manna uttalar sig. Hon säger att Nafisi har lyckats med att lyfta fram sitt budskap med torsdagsseanserna, det vill säga att alla borde ge sig av. Nafisi som alltid tyckt att både det västinfluerade och det religiösa har varit delar av den iranska kulturen förmår inte förstå vad Manna menar men låter henne fortsätta, ”Jag menar, genom ert exempel’—hon vände sig mot mig—’låter ni oss förstå att det är meningslöst att stanna kvar här”.


Nafisi tar inte ställning till kvinnornas reaktioner utan menar att var och en har rätt att bestämma över sitt eget liv. Hon går aldrig in på att reflektera över vad gruppen har drabbats av. Hon vill till exempel inte kännas vid en tolkning av Stolthet och fördom som en av hennes manliga studenter vill diskutera. I förbigående berättar hon om en dag när herr Nahvi, som studiegruppen så retfull kallar för Mr. Collins, vill prata med henne om Jane Austen. Han är av den bestämda uppfattningen att Austen inte bara är antiislamisk utan en kolonial författare. Nafisi medger att hon direkt förkastar hans argument men först efter några år när hon köper ett exemplar av Edward Saids Kultur och imperialism förstår hon vad herr Nahvi syftat på, det vill säga det som Edward Said utifrån ett socialpolitiskt perspektiv kallar för ”den andre”, en fantombild av den andre, det vill säga västvärlden.


Jag tycker att Nafisi stundvis låter urskuldande men jag misstänker att det är medvetet. Vad hon vinner på, tror jag, är läsarens fulla förtroende. Jag tror att hon såsom Austen utnyttjar två medel för att få läsarens förtroende. För det första låter hon sina studenter komma till tals utan moraliserande tonfall. För det andra förser hon sin läsare med information som kvinnorna senare får ta reda på eller kommer underfund med. Jag kommer på mig själv att jag ganska tidigt fått klart för mig att gruppen har varit på väg mot en upplösning. Just diskrepansen mellan läsaren och kvinnornas förståelse över egen situation skapar en slags ironi som med engelsk terminologi kallas för ”situational irony” eller ”dramatic irony”. Till slut ligger det i kvinnornas såsom läsarens händer att välja hur de vill tolka det hela.


I detta utkast har jag försökt studera hur en studiegrupp har förhållit sig till begreppet lyckan i Jane Austens Stolthet och fördom och sökt förstå meningen med och effekterna av att läsa kärleksromaner. Jag kan inte påstå att jag har kommit fram till en representativ slutsats speciellt med tanke på att Nafisis bok inte är en vetenskaplig studie. Det har stundtals varit svårt för mig att fokusera på studiegruppens reflexioner eftersom det verkar som om Nafisi i egenskap av lärare ibland återger sina egna reflexioner. Analyser av Austens text är ofta insprängda i monologer. Min lösning har varit att räkna också det underlaget som en del av gruppdiskussionerna. Austen har tolkats på många olika sätt. Nafisis läsargrupp tolkar kanske texten ur en annan vinkel. Den parallella världen som växer vid sidan av deras egna liv verkar snarare som en motor än en katalysator för deras drömmar. Eco skulle möjligen ha kallat den för en avvikande dekodering eftersom den inte överensstämmer med den

gängse uppfattningen av Austen romaner. Det viktiga är kanske att den här analysen tack vare

gruppens reflexioner visar en ny tolkningsmöjlighet av Austens Stolthet och fördom.