Guds leende
Dagen jag mötte dig
Längtade jag till
Min barndom igen
Så tyst och stilla
De morgnar jag vaknade
De låg utanför tid
De var sig själva nog
Fri från hopp och plikt
I relativitetens vuxna liv,
Ett givande och tagande spel
Gäckar Gödels och Einsteins strävan
Efter en absolut objektivism
Intill räcket stod du och jag
Jag minns att jag frös
Tittade två våningar ned
Lyssnade på barnkören med
Guds leende
Omsvallat av ett stilla nu
En mållös verklighet, i vilken
Du var mig absolut
På luciatåget fanns
Den korta stavelsen i lyckan, som
Bemästrade konsonanters tystnad
I ett evigt leende nu.
