Guds leende


Dagen jag mötte dig

Längtade jag till

Min barndom igen

Så tyst och stilla


De morgnar jag vaknade

De låg utanför tid

De var sig själva nog

Fri från hopp och plikt


I relativitetens vuxna liv,

Ett givande och tagande spel

Gäckar Gödels och Einsteins strävan

Efter en absolut objektivism


Intill räcket stod du och jag

Jag minns att jag frös

Tittade två våningar ned

Lyssnade på barnkören med


Guds leende

Omsvallat av ett stilla nu

En mållös verklighet, i vilken

Du var mig absolut


På luciatåget fanns

Den korta stavelsen i lyckan, som

Bemästrade konsonanters tystnad

I ett evigt leende nu.

Dikter

Hem