Dikter
Ett fallskärmshopp
Sitter med utsträckta ben
Fastspänd i famnen på en mans kropp
Två perfekt byggda kroppar
Som klonade ur en Huxleyvärld
Tittar mot selen på bröstet
Hasar framåt vid kanten
Vinden stryker mig i ansiktet
Mina fötter dinglar fritt
I molnen svävande under oss,
Han tecknar tummen upp och jag nickar
Ett, tu, volt, volt och åter volt
In i vita stoft, fritt fallande
Nalkas det svarta hålets horisont
Han öppnar min arm och
Jag är åter min egen vikt, en varsebliven massa
U-formade armar, svanken kropp och sluten mun
Jag är en fallande stjärna i nuet,
Han trycker mitt huvud ned
Fallskärmen vecklas ut
Vi flyger upp sedan ner
Och sedan svävande stilla,
Jorden vidgas under våra fötter
Kan man någonsin komma närmare sig själv?
Jag landar
