Dikter

Ett fallskärmshopp


Sitter med utsträckta ben

Fastspänd i famnen på en mans kropp

Två perfekt byggda kroppar

Som klonade ur en Huxleyvärld

Tittar mot selen på bröstet

Hasar framåt vid kanten

Vinden stryker mig i ansiktet

Mina fötter dinglar fritt

I molnen svävande under oss,

Han tecknar tummen upp och jag nickar

Ett, tu, volt, volt och åter volt

In i vita stoft, fritt fallande

Nalkas det svarta hålets horisont

Han öppnar min arm och

Jag är åter min egen vikt, en varsebliven massa

U-formade armar, svanken kropp och sluten mun

Jag är en fallande stjärna i nuet,

Han trycker mitt huvud ned

Fallskärmen vecklas ut

Vi flyger upp sedan ner

Och sedan svävande stilla,

Jorden vidgas under våra fötter

Kan man någonsin komma närmare sig själv?

Jag landar

Hem